Fastigheten Smeagården ligger i Vallby by och detta namn omnämns i danska skrifter redan i början av 1200-talet som "Hvatbi" vilket sannolikt är en gammal beskrivning av "Vadställe" och syftar till området vid Viskan som utgör byns västra gräns..

Ännu längre tillbaka historiskt var området gräns mellan den havsfjord som utgjordes av Skuttrans dalgång och det högre belägna landområdet norr om Vallby by.

Det betyder att det fanns flera boplatser i området och åtskilliga fynd i form av flintdokar och yxor från tiden för "bondestenåldern" (4500-1800 f Kr) har gjorts i närområdet. Enligt en sägen stupade en dansk kung på en av av dessa boplatser.

Smeagården omnämns första gången i Landbeskrivningen från 1729 och benämndes som

"½ kronohemman" med namnet Oluf Anderssonsgård. Namnet Smeagård har troligen tillkommit under sent 1700-tal eller i början av 1800-talet.

Vid Laga skiftet under perioden 1844-1858 fanns två gårdar på fastigheten, av vilka en benämndes Smeagård. I samband med Laga skiftet delades fastigheten och en av gårdarna flyttades till en plats ca 800 m söderut och kvar på platsen blev Smeagård.

De byggnader som fanns vid Laga skiftet uppfördes ganska säkert från 1700-talets början till tidigt 1800-tal. På en av husgrunderna, som det fortfarande finns rester av, finns inhugget årtalet 1806, vilket verifierar det senare.

Alla byggnader revs under tidigt 1900-tal och sedan 1927 finns bara en källarruin och några grundstenar från andra byggnader kvar.

Det som ännu finns kvar av den gamla bebyggelsen

1806 är troligen byggnadsåret för den senast uppförda byggnaden i den gamla bebyggelsen.

Övriga byggnader var från tidigare datum